Ingmar Bergman – Analys av Persona

 En analys av Bergmans omdiskuterade film ”Persona”. Varning för spoilers.

Ingmar Bergman gjorde många kontroversiella filmer under sin tid och hade alltid en nära kontakt till det nakna och det fysiska. Faktiskt till den grad att han hade planer på att göra svensk porr. Nu blev det som vi vet inget med det projektet och det var kanske hellre aldrig meningen.

Han var provokativ nog med det han mäktade med i sin karriär. ”Tystnaden” hade anspelningar på incest och innehöll en scen med kvinnlig onani. I ”Viskningar och rop” hugger sig en karaktär med glasskärvor i underlivet. I ”Persona” berättas i detalj om ett erotiskt möte på en strand. Och det är just ”Persona” han kanske mest komplexa film av alla som vi ska kolla närmre på idag.

Persona anses vara ett av Ingmar Bergmans största mästerverk och hålls av cineaster världen över som en av filmhistoriens främsta filmer. Detta finner jag mycket intressant.Persona är nämligen en mycket komplex film och en av Bergmans mest svårbegriplig,a men trots detta toppar den om och om igen filmlistor världen över som en av världens bästa filmer. Många beskriver filmen som märkligt trollbindande, men varför de tycker så, har flera svårt att svara på.

Det finns många frågor som lämnas obesvarade i Persona. Det fascinerande men till synes osammanhängande inledande bildkollaget. Att filmen brinner upp likt en gammaldags filmrulle mot slutet. Drömlika sekvenser. Spegelscenen där syster Almas monolog visar helbild på Elisabet för att seden repeteras igen ord för ord med helbild på Alma. Sammansmältningen av de båda karaktärerna. Eller är det som så, som många filmanalytiker diskuterar, att båda huvudkaraktärer i själva verket är en och samma person?

Frågeställning: Är Elisabeth och Alma samma person?

Min egen ställning till teorin är delad. Det är svårt för mig att bestämma mig om filmen verkligen handlar om personlighetssplittring eller en grov grad schizofreni eller om Bergman försöker förmedla hur lika vi människor egentligen är varandra. Även när det kommer till våra mindre fördelaktiga sidor. Denna analys kommer utgå från att läsaren redan är bekant med filmen Persona. 

Bakgrunden till Persona

Enligt Bergman (2008) började manuset till Persona skissas på medan han låg inlagd på Sophiahemmet för utbrändhet och depression. Enligt Timm (2008) har filmen tydliga kopplingar till Bergmans vistelse på Sophiahemmet. För det första utgörs filmens huvudsakliga karaktärer av en sjuksköterska och en patient, för det andra handlar filmen till stor del av en bearbetning av en kris. Timm drar fler paralleller mellan regissörens liv och Persona. Bland annat att ena huvudrollen, Elisabet Vogler är skådespelerska på teatern.

När Bergman själv talar om Persona i en intervju med Marie Nyreröd (2003) berättar han att det var under vistelsen på Sophiahemmet som han blev bekant med begreppet psykosomatik. Alltså hur psykologiska problem ger uttryck i kroppsliga besvär. Detta var för Bergman en uppenbarelse och en förklaring till för många av hans långvariga problem, t.ex. hans magbesvär. Med tanke på Bergmans benägenhet att inkludera sitt eget liv i sina filmer (Timm, 2008) känns det troligt att denna nyförvärvade kunskap inspirerat delar av Persona. Jag tänker framförallt på om Elisabets tystnad verkligen är ett fritt val till en början, eller om det är så att hon plötsligt inte klarar av att kommunicera verbalt med omvärlden längre. Att hon först när hon är mer frisk väljer att vara tyst för att hon finner det tryggare än att bli en mer aktiv del av sin omgivning.

Ledtrådar om psykisk sjukdom i Persona

Egentligen är Persona fylld med små ledtrådar som hintar om att filmen handlar om psykisk sjukdom. Självaste titeln Persona har två innebörder. 1) Namnet på den teatermask antika skådespelare bar, 2) ett personlighetskomplex en människa använder sig för att avskärma sig från omvärlden (Timm, 2008).

Båda innebörderna är viktiga för Persona. Alma och Elisabet spelar olika roller mot varandra och mot världen, hela filmmediet spelar en roll för betraktaren. Elisabet tvingas/väljer (eller som jag tror tvingas för att sen välja) att vara tyst för att värja sig mot omvärldens lögner.

Det är mitt under en uppsättning av Elektra som Elisabet slutar prata. Elektra är en grekisk tragedi om en dotter som konspirerar modermord för att hämna sin faders död. Historien har också gett namn åt den psykodynamiska teorin Elektrakomplexetsom beskriver hur den unga kvinnans preferenser i partnerval utformas (www.psykologiguiden.se). Även om innebörden av denna teori kan tyckas svår att knyta till Persona tror jag att Bergman medvetet valde att använda sig av just denna tragedi för att ge tittaren en ledtråd om att filmen handlar om psykologiska trauman och besvär. Annars hade inte Bergman nämnt just Elektra. Det passar inte filmens askethet med irrelevanta detaljer.

I slutet av filmen när Alma är på väg mot bussen så zoomar kameran in på en grekisk staty som står utanför stugan. Diagonalt längs statyns ansikte går en spricka, därefter kommer ett snabbt klipp på Elisabet i ögonblicket när hon bestämmer sig för att sluta prata under Elektra. Som tidigare nämnt känns varenda detalj i Persona meningsfull. Det är inte bara estetik som avgör kamerans zoom mot statyn utan Bergman vill säga oss något med att visa en staty som är splittrad, delad, men samtidigt nöjd. Elisabet och Alma har varit mycket splittrade men verkar ha kommit underfund med sig själv/-a innan Almas avfärd. Klippet på Elisabet under Elektra vill visa oss sekunderna när Elisabets trauma inträffar. Kanske för att visa att traumat nu är läkt, men samtidigt förtydliga för oss att även om så är fallet innebär inte det att det aldrig har hänt och nu saknar betydelse.

Alma och Elisabet är till en början väldigt olika. Alma är naiv, godtrogen och gladlynt. Elisabet är bitter, manipulativ och negativ. Under Personas gång blir Alma allt mer som Elisabet. Koskinen (2001) menar att i scenen där Alma betraktar när Elisabet kliver på glasskärvorna (som Alma medvetet låter ligga kvar för att Elisabet ska gå på dem) så får vi för första gången se Alma ta av sin persona (sin skådespelarmask). Hon skriver att Bergman förstärker detta genom att låta en mycket tunn och knappt synlig gardin hänga framför fönstret som Alma tittar ut genom och när Elisabet kliver på glasskärvorna drar Alma bort den och nu ser vi henne skarpare än innan. För ett ögonblick demaskeras Alma och vi får se en sida av henne som hon innan har tryckt undan, en sida som är betydligt mer bekant med Elisabets karaktär.

Det är också i denna scen som filmen plötsligt ”brinner upp”. Varför går att analysera mycket kring, men att få ett konkret svar är svårare. Bergman skriver i Bilder (2008) att den upplösta bilden är ett minne från hans barndom. Han brukade själv tvätta ut filmremsor tills de blev alldeles vita och oskuldsfulla. Då gick det nämligen att teckna på dem. Han skriver också att filmen flyter mellan tid och rum, ett gestaltande av den känsla av tidlöshet som han också upplevde under sina mer febriga stunder på Sophiahemmet.

Men vad vill Bergman säga med att bilden brinner upp just när vi för första gången ser Almas demaskering? Mina förslag är följande:

• Han vill förstärka bilden av att Almas andra sidor avslöjas.
• Han vill visa för betraktaren att Alma är lika verklig som trycket på en filmremsa. Att hon egentligen är mer en produkt av fantasi.
• Avbrottet har inget att göra med Alma. Direkt efter avbrottet kommer snabba klipp från det inledande poemet som består av klipp och referenser från regissörens tidigare filmer samt klipp från filmer regissören har beundrat. Bergman vill påminna oss om att detta är en film och vill samtidigt visa vad som ledde fram till skapandet av Persona.

Efter att kamerafilmen har brunnit upp slängs vi in i handlingen igen, men nu verkar de båda kvinnorna vara överens. De är till och med klädda i väldigt lika kläder (en detalj jag snart ska diskutera mer om). Det är som om att Bergman har skissat upp något nytt på den blekta filmremsan, precis som han gjorde när han var liten.

Men varför skulle de vara samma person?

Vi har alltså två stycken till synes endimensionella motpoler till karaktärer som gradvis börjar likna varandra. Kan det inte vara så att de börjar bli mer lika varandra för att de umgås intensivt och exklusivt med varandra under så pass lång tid? Kanske, men Bergman lämnar fler ledtrådar som hintar mot personlighetssplittring.

Den drömlika scenen där Elisabets make kommer på besök och börjar kalla Alma för Elisabet skulle kunna vara en mardröm som symboliserar Almas rädsla för att bli som Elisabet, men samtidigt så slutar Alma gradvis protestera mot att bli kallad Elisabet och börjar kalla Elisabets make för älskling. Hon ber honom berätta för deras son att mamma har varit sjuk men att hon snart kommer tillbaka, vilket får mig att tro att hon börjar förlika sig med idén om att hon och Elisabet är samma person. Att Elisabet hela tiden, tyst och varsamt, är närvarande i scenen gör det hela mer påtagligt.

En annan ledtråd är den berömda bilden av sammanslagningen av Elisabets och Almas ansiktshalvor. De båda två bildar en person. Det är en skrämmande bild hopsatt av skådespelerskorna mindre fördelaktiga ansiktshalvor (Bergman, 2008). När regissören visade skådespelerskorna en av bilderna som togs fram under skapandet av denna berömda bild så såg de inte sig själva på bilden utan uttryckte att den andre såg underlig ut.

Varför Bergman valde skådespelerskornas mindre fördelaktiga ansiktshalvorframkommer inte i texten, men min tanke är att dessa ansiktshalvor representerar karaktärernas fulare personlighetsdrag. Att de på så sätt också har en väldigt stark koppling till varandra. Detta kan vara ännu ett sätt att visa att Alma och Elisabet är samma person men det kan också vara ett sätt att uttrycka hur komplexa alla vi människor är. Vi bär alla på mindre fördelaktiga tendenser och karaktärsdrag.

Detta får mig snabbt att vilja dra en parallell till boken pojken på bårhuset läser under det inledande bildpoemet. Boken heter Vår tids hjälte och är en berättelse som utvecklade all framtida skönlitteratur på så sätt att den utmanar läsarens uppfattning om huvudkaraktären: en karaktär som direkt uppfattas som mycket negativ och dålig utvecklas till mycket mer komplex och börjar visa motsatta sidor (Breaking Down Bergman). Denna typ av komplexitet återspeglas i Persona, oavsett om du ser Alma som en produkt av Elisabet eller om du ser dem som två olika karaktärer.

I ett klipp fram mot slutet av filmen är Elisabet och Alma åter tillbaka på sjukhuset. Elisabet ligger till sängs och Alma sätter sig bredvid henne. Det är som om inget annat finns kvar runt omkring dem längre. Detta har lett fram till en egen teori: Att Elisabet aldrig har lämnat sjukhussängen utan att stugan och ön är projektioner i hennes sinne. Att psykosen har börjar ge vika. Här kommer hon gradvis tillbaka till sitt normala tillstånd och hon börjar förlika sig med tanken på att Alma är en del av henne. Detta är dessutom precis innan de båda kvinnorna tittar in i spegeln och konstaterar hur lika de är varandra.

Bergman berättar i en intervju från 1966 hur han under sin vistelse på Sophiahemmet befann sig i ett stadie i sin sjukhussäng där han kände att han inte existerade. Att han flöt genom tid och rum (Ingmar Bergman on Persona 1966). Speglas detta i Elisabets psykos?

En annan intressant detalj är hur karaktärernas klädkoder antingen är raka kontraster eller i direkt symbios. De är antingen klädda i mycket mörka kläder eller i mycket ljusa, ju mer likt klädda de är desto mer sammanstämmer deras sinnesstämning med varandra. När de båda är klädda i mörkt delar de negativa känslor, i vitt delar de positiva känslor och är de klädda i kontraster så har de svårare för att förstå varandra. Denna kontinuerliga kodning vore meningslös om den inte försöker säga något mer än att de är två karaktärer vars harmoni antingen är samstämd eller ostämd eftersom det framkommer ändå. Men å andra sidan kanske detta också är ett medel för att visa hur lika vi människor är varandra även om vi i många fall är raka motsatser.

Sammanfattning av analys av Persona

Många ledtrådar talar för att Elisabet och Alma är en och samma person, men många ledtrådar talar lika väl för att de är två personer som gradvis demaskeras och blottar sina mer direkta och oförskönade beteenden. Dock känns det som om den korta scenen när de båda är tillbaka på sjukhuset försöker förmedla att Elisabet har legat till sängs hela filmen och allt vi har sett har varit en inre kamp, en inre läkning av traumat. Att hon har befunnit sig i ett halvt som halvt medvetslöst stadie mycket likt det Bergman själv berättade om i intervjun från 1966.

Det är mycket som händer under ytan i Persona. Många frågor kommer aldrig att bli besvarade och jag vet fortfarande inte hur jag själv ska ställa mig till filmen. Kanske är det till och med så att filmen till stor del var ett experiment som ämnade tänja mediets gränser och att allt innehåll egentligen inte har den stora koppling som många av oss vill tro. Det går inte att bevisa om teorin om Elisabet och Alma i själva verket är en och samma person stämmer eller inte. Det lämnas aldrig några direkta svar varken iPersona eller i någon av de källor jag har studerat.

Min analys är subjektiv, du som läsare får gärna se denna text som en guide över hur filmen kan tolkas eller som något att bolla dina egna tankar emot. Själv hoppas jag att jag ska få en allt mer och mer konkret bild av Persona för var gång jag ser om den. Det är en fantastisk film som jag redan har sett om tre gånger och kommer att se många fler gånger.

Referenser 

Bergman, I. (2008). Bilder (ny, utök. utg.). Stockholm: Norstedt.
Koskinen, M. (2001). ”Allting föreställer, ingenting är”: Filmen och teatern – en tvärestetisk studie. Nora: Nya Doxa
Timm, M. (2008). Lusten och dämonerna: Boken om Bergman. Stockholm: Norstedt.