Imorgon smäller premiären för den tredje filmen. Därför passar jag på att skriva om The Conjuring 2. Sammanfattningsvis är det en utmattande spänning, som lämnar mer i övrigt att önska.
Uppföljaren från 2016 följer återigen spökjägarparet Ed och Lorraine Warren, som fortsatt kämpar med att förstå och överlista demoner. Vera Farmiga och Patrick Wilson är tillbaka och den här gången går man fullt ut på skräcksekvenserna. Flera gamla knep används, samtidigt som det inte går att bli annat än rädd.
Först och främst vill jag säga att jag verkligen gillar huvudrollsinnehavarna. Patrick Wilson och Vera Farmiga är alltid bra och syns för sällan i rampljuset. Här får de till en spännande och gjuten dynamik. I Conjuring-universumet överglänser de andra ofta anonyma prestationer. Förhoppningsvis ser vi dem i fler produktioner tillsammans framöver.
Storymässigt anstränger skaparna sig inte. Därför är behållningen i The Conjuring 2 är utestlutande de obehagliga och demoniska situationer som berättelsens offer utsätts för. Fungerar ständig skräck i över två timmar? Som popcornrulle betraktat är svaret ja, men det är utan att innovera. Därför når filmen inte upp till de högsta betygen.
Hur som helst kan jag inte värja mig emot filmens skräcksekvenser. Det här är, om än med välbekanta medel, en effektiv rysare. Jag får inte andas ut. Med detta sagt är filmen en av de mest intensiva skräckupplevelserna på länge. Som kritiker måste jag dock zooma ut och ifrågasätta den bristande ambitionen på att berätta en fängslande story.
Låt trean inte vara en ny The Conjuring 2
Denna uppföljare kan kort och gott förklaras som ett kollage med läskiga scener. För många räcker det, särskilt om man går på bio för att ha en kul kväll. Jag tänker på den första filmen, som kryper sig fram med små, knarrande steg för att senare släppa lös helvetet. Jag såg nyligen om Omen. Den tar tittaren till flera ställen. Den bjuder på mystiska krafter som uppdagas sparsamt men kraftfullt. I Hajen får vi bara se små glimtar av monstret innan det slukar oss helt i filmens tredje akt.
Här faller, precis som alltid, smak och tycke in. För min del är den andra Conjuring-filmen en samtida nöjesparksfilm där tittaren ständigt kastas runt i vad som kan liknas med en karusell. Det är underhållande, men du orkar bara med så många varv.
Jag gillar den första filmen mer och hoppas att den tredje lägger mer flit på att bygga en story och förväntan. Detta med ett spännande pussel snarare än att kasta oss rätt in i ormboet. Jag längtar till premiären imorgon. Det blir roligt att återvända till universumet. återkomma med en recension.
Betyg: 3/5
Läs fler recensioner av nya filmer och serier här på Cineasten. Jag, Lord Cinema, gör mitt bästa för att täcka de stora snackisarna och ge dig mina tagningar på dem.
