Latest-The-Force-Awakens-Trailer-Description
Foto: Disney

Star Wars-franchisens sjunde installation, The Force Awakens, är en av tidernas mest inkomstbringande filmer och har imponerat på både den allmänna publiken och på kritikerkåren. Hajpen kring filmen blev ett faktum när Disney, vid rättighetsbytet 2012, utlovade en ny trilogi med start 2015. Till slut kändes spänningen och förväntningarna av överallt.

Jag har noggrant följt skriverier om filmens för-och postproduktion och själv skrivit ett tiotal artiklar om fortsättningen av sagan. Som Star Wars-fan såg jag fram emot premiären och befann mig givetvis på plats när det var dags. Efter premiärvisningen satt jag kvar i min biostol, besviken över vad jag precis sett. Jag noterade strax därefter att filmen hade betyget 9,1/10 på IMDb och ett kritikersnitt på 81/100 och kunde helt enkelt inte förstå varför filmen berömts så mycket som den gjort.

Är jag ett av få fans som inte tycker att The Force Awakens är suverän?

***VARNING FÖR SPOILERS***

Som aspirerande manusförfattare skriver jag mycket för film och analyserar många filmmanus. Manuset är filmens kropp och organ som får den att fungera. I J.J. Abrams film döljer sig det slappa manuset bakom det visuella spektaklet och Han Solos återvändo.

Nedanför listar jag de avgörande missarna jag tycker att manusförfattare Lawrence Kasdan, J.J. Abrams och Michael Arndt har gjort… Det här är hur The Force Awakens floppade – ur ett manusperspektiv:

Rey och Finns relation

star wars 1

Den vilsna stormtroopern Finn och överlevaren Rey är en otippad hjälteduo med potential att ha en sprakande kemi. Innan de möts upp får vi ett hum om deras personligheter och brister. Vi undrar rimligtvis: Kommer de att träffas och göra varandra kompletta och ett starkt hot mot skurken Snoke och hans soldater?

Deras olikheter levererar både humor och en spänning mellan dem, men dessvärre har karaktärerna ingen ensam laddad stund. Finn och Rey har ständigt laserskott att fly undan, någonstans att hinna i tid och Solo inblandad. En scen, där de fattar stort tycke för varandra, hade gett dem båda mer att förlora i den avgörande fighten mot Kylo Ren.

När Finn skadades brydde jag mig inte om att Rey skulle förlora Finn eftersom de inte har byggt upp någonting speciellt att förlora. Att jämföra Finn och Reys laddning med den Luke och Kenobi eller Solo och Leia har i Stjärnornas krig (1977) vore ett skämt.

I uppföljaren ges Finn och Rey förhoppningsvis mer tid att hitta varandra. Rensa överflödet med actionsekvenser och låt istället tittaren bli bästa vän med huvudkaraktärerna.

Läs också: Recension: Star Wars: The Force Awakens (2015)

Han Solos fokus

Han solo
Foto: Disney

När Harrison Ford kommer in i filmen tar han fullständigt över showen. The Force Awakens är Solos film och det råder det inget större tvivel om. Den nya trilogin är tänkt att ge liv till en ny generation karaktärer och därför borde originalkaraktärernas uppgift inte vara större än att binda ihop de två trilogierna.

Här ges Solo istället ett stort fokus med nya trådar i sin del av berättelsen när hans son, Kylo Ren, är en av filmens huvudskurkar. På många sätt är Solo mer involverad i berättelsen än Finn och rebellpiloten Poe Dameron och detta bidrar till att våra nya hjältar blir ointressanta.

Läs också: Topp 15: Star Wars-Scener

Leia och Solos återträff

Foto: Disney
Foto: Disney

Carrie Fisher imponerade inte med sin återvändo i filmen när hon spelar en orolig Leia. Dialogerna mellan Leia och Solo är väldigt avslöjande och går emot den fundamentala filmberättar-principen “Show, don’t tell”.

Det är uppenbart att det de pratar om är ämnat att ge publiken kunskap om deras och Rens historia under en väldigt kort tid. En bra dialog bör ständigt hålla oss på spänn och inte spilla ut för många detaljer. Leia och Solo borde haft fler scener tillsammans där de istället ger några hintar åt gången. Deras återträff hade passat bättre i en dokusåpa…

Läs också: Att leva utanför Star Wars-bubblan

Stora likheter med Stjärnornas krig (1977)

Star Wars
Foto: Disney

Att rabbla upp alla likheter mellan episod IV-VI skulle göra en lång lista, men några av de mest anmärkningsvärda är:

  • Precis som i Stjärnornas krig finns det en droid i The Force Awakens som bär på livsviktig information och som är strandsatt i ett ökenland.
  • Rey är en viljestark ensamvarg som inuti sig har “kraften” och som kastas in i en värld där hon kan vara den goda sidans största hopp att slå ut ondskan. Detta är väldigt likt Luke i Stjärnornas krig och det spekuleras flitigt om att Rey är Lukes dotter.
  • Den legendariska “Cantina”-scenen kopieras inte rakt av men elementen är desamma; konstiga varelser, ett husband och en affärshandlande Han Solo.
  • Rebellernas krig mot ännu en “dödsstjärna” slutar, som vanligt, med en stor explosion där rebellerna går ut som ännu större segrare. Det enda jag saknade här var en ceremoni där hjältarna tilldelas medaljer…

The Force Awakens manusförfattartrio har gjort ett halvhjärtat försök att påbörja någonting nytt, men ska det behöva gå så långt att jag börjar undra om filmen snarare är en reboot än en fortsättning?

Filmskaparna har fått för mycket credit för starten av den nya trilogin. Skärpning inför “Episod VIII”!

Läs också: Star Wars-filmerna – från sämst till bäst

Artiklar som kan falla dig i smaken:

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras. Required fields are marked *